Frihet och friluftsliv

En ny bloggproffs-blogg!

Kellys bar på Rörö

Första gången jag vandrade på Rörö var jag fast. Nordkosterkänsla men i ett långsmalt format. Ön består av karga landskap omgivna av en dämpande mjukhet. Klapperstensfält avlöses av klippor som avlöses av stränder. Mitt på ön finns vass, gräs och små lågväxande skogar. Öns västsida är aldrig tyst. Om inte vinden ljuder så tar dyningsvågorna över den uppgiften. Därför kommer det också in en hel del skräp, eller om man så vill, spännande skatter från havet. Självklart är det inte bra med plastbackar, plastnät och plastkulor som driver in. Det eviga skavandet bildar mikroplaster som förstör våra djur. Men det är ändå lite fascinerande det där med att finna spännande saker, som ofta ha färdats långt. Kanske står det t o m hur långt, som t ex i vissa fiskebackar eller flaskpost.

Någon som tagit det där med skräpsamlandet lite längre, är en konstnär, snickare eller bara uppfinningsrik person som gissningsvis tillbringar mycket tid på ön. Sommaren 2016 fanns där tre lustiga små byggen på klapperstensfältet på öns västsida. Det längst söderut var mest en skräphög, till vilken man som i trans själv även bar så mycket upphittat skräp som man orkade bära. Nästa bygge hade man lagt mer energi på. Det var Kellys bar – byggd av drivved men ändå relativt stabilt ihopsnickrad, och med lite fantasi med formen av en riktig strandbar. Dörren på baksidan prydds av en gamma dörrmatta att torka av fötterna på. I baren stod upphittade flaskor på rad och någon hade med en stor dos värme och humor skrivit allehanda menyer och upplysningar om flaskor och dunkars innehåll. Man kunde inte låta bli att undra – vem är händerna och hjärnan bakom detta? I min fantasi är det en man, ganska ung men ingen ungdom. Kanske 35. Kanske lite mer. Troligen med ett kreativt yrke och tummen där den skall vara. Eller så är det en pensionerad lärare. Man. Eller så är det en kvinnlig äldre konstnär. Jag vet inte, men jag vill veta.

Denna Kellys bar kallar jag 1.0. Längre bort finns en Kellys bar light. Det står inte att den heter så, men konceptet är liknande fast av något enklare karaktär.

I lördags var det åter igen dags att besöka Rörö. Vi var sju vandrande själar, eller rättare sagt åtta med hunden. När jag glatt skulle visa upp Kellys bar för de i gänget som aldrig varit där tidigare kunde jag enbart presentera en skräphög. Vinterstormarna hade på eget bevåg, utan rivningsansökan, jämnat stället med marken. Dte var med lite sorgsna steg vi vandrade vidare, med nya mål. Bokstavligen. Vi skulle laga mat på våra stormkök, och Kellys bar 1.0 doldes i bakhuvudet.

Eftersom dessa klapperstensfält är vidöppna och vidsträckta traskade jag och en av kvinnorna i sällskapet i förväg, för att se om vi kunde hitta damernas på ett mer diskret ställe. Detta glömdes dock helt bort när vi hittade ett träplank vid klipporna. När vi kom närmare insåg vi att det inte var Kellys bar 2.0 vi hittat, utan snarare Kellys bar 173.0. Jag finner inga andra ord än wow!

Denna 35-åriga man, eller vem du nu är där ute, hade snickrat ihop en otroligt stabil koja av drivved. Den vilade mot klippväggen med magnifik havsutsikt, lite från ovan. På utsidan var vackra dikter, visdomsord, livsviktiga ord som ”kärlek” och skyltar med löften om hemligheter 100 meter bort uppspikade och inristade. Runt hörnet fanns en dörr och väl där inne blev helhetsupplevelsen överväldigande intensiv. Det kändes som att få tillgång till någons innersta mest äventyrliga del. En hängmatta, en handritad karta över ön, diverse djurskallar, upphittade skatter, vindspel av snäckor och mycket mer utgjorde ett krypin man inte ville lämna. Vi trängde ihop oss där inne medan vi andäktigt läste loggboken vi fann i en kista. Detta ackompanjerades av ett evigt snurrande på speldosan som hängde på väggen.

För den som är på Rörö rekommenderar jag en tur till denna installation – och glöm inte att skriva i gästboken.

Vill ni se film inifrån kan ni gå in på min youtube-film och spola fram till 7 minuter in i filmen. https://youtu.be/1T2vCbL11o0

Ps. Om ni vet mer om Kellys bar, så berätta det gärna här. Ds.

Gå på vatten

Isen lät vänta på sig, men till slut kom den. Den rätta känslan lika så.  Plötsligt var det dags. Jag måste ut. Ut på isar som sjunger, öppna frusna ytor med vilda omgivningar. Dessutom låg jag på minus hemma, efter att ha tvingat med min sambo på vandring dagen innan. Det var dags att kompensera.

Lagom tills jag skulle logga in på Skridskonätet, och hålla en tumme för fina rapporter, fick jag ett meddelande från Ivan. Visste kanske jag någon is, som var bra? Gärna mer än de fem centimeter de hittat i Göteborg under lördagen. Jag loggade in, jag sökte och fann. Stendammen är en sjö norr om Svartedalen, söder om Lilla Edet. Dess höga höjd och lugna läge brukar göra att den fryser tidigt. Rapporterna var gröna, tio cm kärnis i delar av sjön. Vi bestämde oss snabbt. Inte kunde man låta bli och kanske tvingas vänta ett år till.

Klockan tio på söndagen var vi där. Ivan, Erik och Tomas kom över sjön. Den höll! Lyckan var total. Det som såg ut som ett förrädiskt snötäcke var fluffigt och störde inte alls. Det var med stapplande steg jag klev ut på isen. Mina prylar är gamla men i perfekt skick. Det är annat än man kan säga om min kropp efteråt. Med stela muskler och ömmande vrister försökte jag klättra väggar dagen där på. Det gick, men knappt. Dock är det en annan historia.

När vi gav oss ut fylldes det snabbt på med bilar. Ivriga skrinnare vällde ut. Vi mötte människor vi kände, människor vi inte kände och människor vi inte kände igen gömda inuti hjälmar och mössor, hukande under  gigantiska ryggsäckar. Eftersom detta var en egen tur, och inte en i förväg rekad, nöjde jag mig inte med ryggsäcken som flytetyg utan körde även med flytväst. Det blev en något klumpig kombination, men gick bra ändå. Egentligen borde man åka i torrdräkt. Torrdräkt och flytväst borde vara den perfekta kombinationen, och då kunde man nöja sig med en ryggsäck om 10-15 l. Väl på isen flög vi fram. Nåja, det kändes i alla fall så. Kylan bet lagom i kinderna medan leendet satt som klistrat under nästan hela turen. Vi hade trevligt, vi fick vara ute och isen var perfekt. Givetvis fanns det en del vindbrunnar, men de flesta var stabila och framför allt synliga och därmed möjliga att undvika. Likadant med de öppna vattnen. De syndes tydligt, och på håll. Vi kunde njuta och slapp bada.

Vi startade i Stendammen, tog av oss skridskorna och vandrade mellan sjöarna på olika ställen. Det var enkelt att alternera emellan. Kroksjön var fantastiskt vacker med bergväggar, skog och vindlade fram som en slingrande bergsväg. Helgevattnet var inte stor, men ändå mysig. Lunchen inmundigades, aom brukligt är, vid strandkanten medan elden värmde skönt. Vi hade ingen brådska, utan njöt, samtalade och bara var. En perfekt söndag helt enkelt.

 

För att se en enkel film från dagen, kan ni följa länken. https://youtu.be/4iwzqdSB2uc

Folkhögskolan provar på kajak – inomhus

I förra veckan ringde Johannes mig. Han undrade om jag kunde tänka mig att göra ett lustfyllt uppdrag, men få betalt. D v s jobba utan att man märker att man jobbar. Sådant är alltid trevligt, så självklart svarade jag ja.

I lördags eftermiddag var det dags. Jag skulle träffa Johannes och Magnus K på campingen, för att hjälpa till med att lasta kajaker. På plats var också sjutton elever från folkhögskolan där Johannes och Magnus undervisar.

Hur det gick till vet jag inte riktigt, men jag var något för tidig. Medan jag väntade passade jag på att titta på min kajak, som ligger på samma ställe. Den har blivit rätt illa åtgången det senaste året. Förra sommaren hade den bara en enda repa, trots att den var fem år gammal, men i juli paddlade jag och Perra ut från Väjern och in i Sotekanalen och dess omgivningar. Det blåste upp, och på hemvägen touchade jag en sten. Eftersom vi hade bråttom då Klas och Eva väntade på oss i Ljungskile, för en planerad grillkväll vid Kallbadhuset, upptäckte jag inte skadan. Dagen där på fick jag ett sms från Perra, där det stod att han lagat min kajak. ”Lagat? Var den trasig?” tänkte jag. Det hade gått två hål på undersidan, och de var temporärt lagade något gult kladd. Jag vet inte vad, men jag måste fixa till det innan sommaren 2013.

För en månad sedan var det dags igen. Johan hade ordnat en paddling i Hälleviksstrand. Han hade rekat noga innan, men värmen som varit i några dagar ersattes på natten av många minusgrader. När vi skulle lägga i kajakerna fick jag leka isbrytare för att vi ens skulle kunna komma ut från bryggan. Vi paddlade genom mängder av is den dagen, och paddlingen var amazing. MEN…min glasfiberkajak och min kolfiberpaddel hade nu dragit på sig så många repor att jag måste undersöka om den går att lacka om.

Efter en annan paddling fick den bo utomhus i Jennys trädgård i några dagar. Då skadades rodret, när all den tunga snön föll. Skäddan hade frusit fast, och bytt läge från helt inne till helt ute. Jag tror att min vän behöver lite omvårdnad…men hur?

Jag klappade kajaken, och plötsligt var klockan 14.00 och vi började lasta kajaker. Sex kajaker och sex paddlar tog vi med oss. På vägen till Uddevalla hämtade jag min våtdräkt, och sedan var vi på gång.

Väl inne i badhuset bjöd vi på en genomgång, medan ivrigt leksugna elever försökte hålla sig stilla och lyssna. Johannes visade hur han kunde rädda Magnus, och snart skulle eleverna få prova på detta själva.

Vi delade upp oss, och på en station skulle de få prova att kliva i kajaken från kanten, genom att lägga paddeln bakom sittbrunnen, stöttande mot kanten, och lägga ytterhandens tyngdpunkt mitt bakom medan de satte ytterfoten centralt och satte ned rumpan. Det gick bra och ingen föll i.  Där efter skulle de försiktigt paddla in till den grunda delen av bassängen och prova balansen i kajaken. De skulle luta sig, och luta sig, och häva fallet med hjälp av paddelrörelser. De skulle välta, och de skulle ta på sig kapell och känna hur lätt de fick av det om olyckan var framme. Det var riktigt roligt, även om jag först oroade mig för att vara ett fysiskt stöd nere i vattnet när många killar vägde det dubbla mot min vikt. Men allting gick bra!

På nästa station skulle de paddla runt själva och testa sig fram, vänja sig vid kajaken. Jag tror också att det var där vattenpumpen användes mest, inte för att tömma kajaken på vatten, utan som vattengevär.

Den tredje och sista stationen var den svåraste, men roligaste. Där skulle eleverna träna kamraträddning. De fick välta medan deras kamrater drog upp kajakens för på tvären mot den egna kajaken och tömde den på vatten. Under tiden höll sig den badande fast i fören på räddarens kajak. Där efter var det dags att honka ihop kajakerna och den badande fick felvänd häva sig upp och sakta dra sig bakåt mot sittbrunnen. Försiktigt, försiktigt och med tyngdpunkten på rätt ställe. Kajakerna blir ju väldigt stabila om räddaren hänger över kajaken med hela sin tyngd, och allt avlöpte väl, även om uthyrarna Perra och Jan förmodligen kommer att vara måttligt roade av att två paddlar halverats och en av sitsarna suttits sönder.

Trött och nöjd med dagen åkte jag hemåt, och bad en bön om att våtdräkten skulle vara torr 11 timmar senare för då skulle jag paddla i Bovallstrand – utomhus…

En makalöst vacker paddling 24 mars 2013

Den 25 mars förra året paddlade jag, Krister och Oliver ut i våren. Det var 18 plusgrader, total bleke och naturen var så vacker att vi satt häpet tysta medan vi stillsamt paddlade fram i Ljungskilearkepelagen. Paddlingen slutade på en ö vid namn Lilla Kullholmen, där vi kavlade upp byxbenen och ärmarna medan vi lade oss i solen. Havet låg tyst, märkligt nog helt utan båtar, och vi blev kvar hela dagen.

Ett år senare var det dags igen. Denna gång var det Fredrik som ordnade paddlingen, och djungeltrumman måste ha löpt amok för vi blev 24 förväntansfulla kajakister, trots att vårtemperaturerna verkade låta vänta på sig. Det var 20 grader kallare än förra året, men samma sol och ett annat hav. Rent tekniskt räknades nog även årets hav till Skagerack, men vi hade bytt Ljungs kile mot Bottnafjorden och de är inte särskilt lika till egenskaperna.

På många av de övriga vinterpaddlingarna hade vi varit en eller två händer fulla, men nu hade även några, för mig, nya samt Magnus hittat ut i kylan. Solen strålade hoppfullt medan vi lade i våra kajaker vid badholmarna i Bovallstrand. Dessa var för övrigt fantastiskt fina, och gav mersmak om löften inför sommaren.

På morgonen hade ett och annat gått fel. Det jag lärt mig är ”Koka inte gröt!”. Det måste finnas bättre sätt att hålla hungrige Mikael mätt när man har bråttom ut. Filmjölk! Filmjölken kommer att rädda oss nästa paddling. Själv vet jag redan att receptet är riktigt grovt bröd. Det är som havregrynsgröt – men gott! Men Mikael tror inte riktigt på mig. Han säger det inte rent ut, men han tittar på det grova brödet som om jag har serverat frigolit. Alltså får han komplettera sina mindre mättande mackor med filmjölk i fortsättningen.

När vi fått på mina kajakfästen hittade Mikael inte en av specialskruvarna. Ouch! När vi skulle låsa upp kajakförrådet tog det vad som kändes som en evighet att komma in. Låset  är i så dåligt skick att om alla använde sådana skulle ingen klara av att göra inbrott längre. Jag skall nog ta patent på det. Men det blir ändå ett ”Ouch!” även här. Vi trodde att vi skulle komma tre kvart för sent. Fem över nio parkerade vi bilen, och då kom ändå både Åsas och Magnus bil bakom oss. Fem minuter sena… Hur gick det till? Vi kliar oss fortfarande i huvudet, och förpassar frågan till de andra olösta klurigheterna som man aldrig kommer att få veta svaret på.

När vi paddlade iväg sög det i magen. Jag vet inte om det bara var jag som blev yr av de sugande vågorna i första viken. De var små och rara, men jag kände mig som om jag flög – i slow motion.

Vi paddlade längs med höga klippväggar, och konstaterade snabbt att vi var klädda för vinter medan solen röstade för vår. Vi var många som hade för mycket kläder på oss, så vi paddlade stilla och fint för att slippa svettas och därmed frysa senare under turen.

Färden gick väster ut bort mot Skarven. Där efter paddlade vi norrut, förbi Lyngö och N Svartskär för att sedan avvika lite från grundplanen och paddla utåt mellan diverse kobbar innan vi avslutade med lite genombrott i isen till glädje för alla dem som ej var med på vår häftiga ispaddling i Hällevikstrand.

Någonstans när vi snurrade runt kring Flatskär, ledda i kringelikrokar av Inger, statusuppdaterade jag på Facebook. Det lät så här: ”Strandskatornas rop hörs på avstånd, havet ligger ljusblått och spegelblankt med lätta mörkare krusningar en bit bort, jämna paddeltag som bryter ytan, droppar som studsar där under, en flock ejdrar flyger lågt framför fören, solen värmer granitklippornas färger, 23 andra färgglada kajakister paddlar under vördnad och tystnad strax bakom…livet visar sig från sin lyckliga sida.”. För det var så det var. Vi var lyckliga där ute. Och sällan är man väl mer närvarande än i samvaron med naturen? Sinnena skärps, hjärnan vässan och batterierna laddas.

Till slut kom vi fram till Danemark. Både jag och Fredrik uttalar namnet med dubbel-n, ungefär som landet i sydväst. Vi vet ju vad det heter, men för oss skall det ha dubbel-n, och lite frivillighet måste det få finnas med namn. Så det så!

När vi skulle göra vår landstigning, bara snäppet mindre äventyrligt än Amundsens, var jag glad över att Jenny tagit med vattentäta kajakstrumpor i knälängd till mig. Jag hade dem under mina kajakboots, och när vi vandrade omkring i groggisen så att den frasade runt fötterna, hade jag fått kalla fötter för resten av dagen. Blöta och kalla.

Vi drog i land våra kajaker, och det var nätt och jämnt att allihop fick plats där på stranden, men jag tog fina bilder på dem Och mer likt påskägg än så blir det inte. Färgglada karameller utslängda på stranden.

Jag tvekade vart jag skulle sätta mig i den torra grässlänten. Å ena sidan hade jag igång fantastiskt bra diskussioner med Ola, Fredrik, Ronny och Kristina som satt längst ned men Mikael gick upp mot det vanliga gänget och vinkade på mig. Självklart gick jag dit. Vi åt vår medhavda lunch och fick ett gott recept uppläst av AnnaLena. Här var det helt och hållet lä, och jag märkte att alla runt omkring mig började se dåsiga ut i solen. Plötsligt bröts lugnet av att Torbjörn från Nautopp skalade en clementin just bakom ryggen på mig. För mig är det som nötter. Otäckt allergiframkallande. Jag fick rusa ned till det första gänget, och fick en trevlig pratstund, innan jag kunde gå tillbaks och lägga mig i gräset tillsammans med Mikael. Just som solen värmer som bäst är det dags att åka. Jag fick ligga där i max fem minuter, och just då kändes det surt att resa på sig men så fort vi kom i kajakerna piggnade vi till. Om inte annat bidrog den isande vinden till uppvaknandet.

Hemfärden bjöd på landnära paddling, och vi kom hyfsat i lä bakom Valön. Det Valön som är en av mina favoritplatser på jorden. Där jag vandrat, sovit under bar himmel, fotat, firat påsk, badat, samlat strandfynd, fått borrelia och spanat in ett sekelskifteshus jag vill ha. Jag längtar dit igen. Förmodligen blir det en vandring dit inom kort.

På hemvägen tog jag inte särskilt många foton, för som vanligt var minneskortet fullt. Några blev det dock, men den sista överfarten bjöd på en smula vind och sjö, så jag täckte kameran med mitt exklusiva skydd – en kasse från Ica.

När vi kom fram hade vi tappat Kia och Johan. De valde en längre tur, och snart skulle de tappa mig och Mikael med. Vi paddlade in under bryggorna och segade oss långsamt bort till hamnen. En bra bild blev det, och ivrigt påhejade av traktens barn slapp vi att bada då vi duckade lite för mycket då vi paddlade under tamparna.

På tal om att tappa… När vi kom hem till Ljungskile och jag skulle låsa upp ytterdörren fick vi en obehaglig överraskning. Mina nycklar hem var borta. Innanför dörren låg min bilnyckel, mina kläder, min mat, min plånbok, min laddare och mitt hem, samt Mikaels dator, papper och husnycklar. Klockan hade blivit allt för mycket, och om en timme skulle Mikael vara på ett möte utanför Kungälv. Med datorn. Med papprena. Paniken låg på lur, men Mikael ordnade fram en reservnyckel till sitt hus och åkte medan jag med hjälp av Kia, Johan och Kristina lyckades hitta nyckeln i Bovallstrand. Tappad. Nåja, slutet gott… Nu är det dags att fortsätta att njuta av alla foton från dagen. Tack för idag allihop!

Musiker mot rasism

Imorgon fredag är det dags för 22 band att äntra scénen på Musikens hus i Göteborg. Det bjuds på två olika scéner som svämmar över av indierock, synth, frijazz, hårdrock, progg, brasiliansk musik, västafrikanskt och singer/songwriter.

Galan har till syfte att verka mot rasism, och denna mångkulturella kväll toppas av spoken word-artisten Marcus Priftis som konferenciär.

Entré 100 kr plus förköp. Kika snarast in på ticnet.se eller pusterviksbiljetter.com för att garantera dig en plats i musikens och förståelsens tecken…

Dagens naturfotografer inspirerade av Liljefors

Jag läser inte vår lokala tidning Bohusläningen fullt så ofta som jag borde. Detta beror främst på att jag inte är särskilt intresserad av om en ko i Strömstad har kalvat eller om något av alla Idol-namnen skall uppträda i Melodifestivalen. Ibland gör detta dock att man missar saker. Idag höll jag på att missa något, en köpt artikel men mycket intressant för mig som gärna uttrycker mig i bild. Kameran är min trogna följeslagare och jag dokumenterar det mesta.

Artikeln berättar något som jag borde ha insett själv, något som jag nästan tar mig för pannan och stönar när jag inser att jag inte tänkt på. Kopplingen mellan konstnären Bruno Liljefors och dagens naturfotografer. Den är ju solklar, och nu när man öppnat mina ögon sitter jag här förstummad och funderar över varför jag gillar den typen av fotografi. Jag ogillar ju Bruna Liljefors verk, även om jag kan se att de är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv.

Låt oss börja med kopplingen.

Bruno Liljefors levde mellan 1860 och 1939. Han hann aldrig uppleva tyskarnas ockupation av Norge el se andra världskrigets slut. Han hann knappt se början. Däremot hann han se och uppleva något bättre – naturen. Han är känd för sina realistiska skildringar av dramatiken i naturen. Alla har säkert sett tavlorna där räven river orren, så att fjädrarna ryker och blodet sprids i snön. Jag vet ärligt talat inte om han har gjort just en sådan målning, men många andra i liknande stil och jag kan se den framför mig som om han skulle ha målat den. Han borde i alla fall ha gjort det.

Hans måleri präglas, förutom naturrealism och dramatik, av ett detaljerat måleri där det som inte är centralt är slarvigt, nästan lite suddigt målat. Det är ju precis så många av dagens naturfotografer använder sina kameror. Korta skärpedjup ger samma effekt, men i modern tappning. Jag tackar Sara Ullberg för att hon uppmärksammade mig på detta, och jag skall helt klart fundera över min aversion mot Liljefors konst medan jag utan att tveka beundrar fotografernas.

Sedan inser jag också min egen brist på unikitet. Jag brukar säga att jag är en jägare, som fångar djuren med min kamera. I artikeln läser jag naturfotografen Mats Wilhelms ord ”Kameran är framtidens bössa.”… Det är dags för mig att ta ytterligare ett steg längre ut från boxen…

Uddevalla kammarorkester och Ava Bahari (känd från Molanders i SVT)

Till helgen är det åter igen dags att njuta med de klassiska öronen. Uddevalla kammarorkester, med dirigent Klas Gerle och solist Ava Bahari, spelar Beethovens symfoni nr 3, ”Eroican”. Det är en violinkonsert som borde tilltala en bred publik, och om man har sett TV-serien ”Molanders” är man förmodligen redan bekant med den 15-åriga Ava som dessutom fått Polstjärnepriset med motiveringen ”En fängslande artist med självklar solistisk briljans. Med en rik paljett av klanger och en överdådig teknik förmedlar hon musiken på ett osedvanligt modigt sätt.

Vill man avnjuta detta, får man två chanser i helgen. På lördag spelar de kl 16.00 i Pingstkyrkans lokaler i Uddevalla och på söndag i Vänersborgs Rådhus kl 18.00.

Väl mött!

Lusorkestern spelar på Bohusläns museum den 24 mars

Lusorkestern är en ny uppsättning med flera spännande musiker med erfarenheter från olika genrer. Musiken är varierad, med temat svensk visa och materialet är hämtat från Eldkvarn, Taube, Olle Adolphsson, Ulf Lundell, Bellman och många fler.

Initiativtagarna till orkestern är skådespelaren och regissören Ulf Michal och gitarristen Magnus Sjöqvist, som vid ett gästspel på Österlen framfört visor och fått en sådan positiv respons att de ville fortsätta samarbetet, men i utökad form.

”Låtvalet är tolkat och transformerat till något nytt och spännande, ibland jazzinspirerat och ibland till ren rock n’ roll.”, skriver Lusorkestern på sin Facebooksida.

Bandet består av Ulf Michal på sång, Magnus Sjöqvist på gitarr, Marcus Utbult på kontrabas, Jens Nilsson på saxofon och Jan Lundblom på trummor. Detta kan bli hur spännande som helst

Missade inte chansen att höra dem live på Bohusläns Museum i Uddevalla söndagen den 24 mars kl 13.00. För biljetter ring 0522-65 65 01. Pris 80 kr.

Kundnyttan inom politiken

Det är en sak man måste veta när man säljer in en produkt, tjänst eller idé, och detta borde alla politiker tänka på: Att sälja in kundnyttan istället för produktegenskapen! Om fler duktiga politiker med bra idéer kunde berätta vilken fördel deras beslut eller förslag har för befolkningen, och framför allt för den just detta riktar sig till, istället för att tala om sina idéer skulle människor få ett större förtroende för politikerna. De kan inte räkna med att alla väljarna sätter sig in i varje fråga och tänker igenom den i alla steg, det är politikernas uppgift att förklara… Se en fin seriestrip om detta: http://www.foretagande.se/salj-kundnyttan-och-inte-produktegenskaper/

 

Ispaddlingen

Den 2 februari var det dags för ispaddling. Från början hade ingen av oss tänkt tanken att isen skulle ligga tjock, eftersom det nyligen varit öppet vid iläggningsplatsen i Hälleviksstrand på Orust, men de kalla nätterna ställde till det – till det bättre.

När vi skulle ge oss ut strålade solen ikapp med vår förväntan, men redan då jag som första kvinna skulle lägga i kajaken vid rampen började problemen. Isen var allt för tjock för att jag skulle kunna lägga kajaken vinkelrätt ut och kliva i, så Marcus och Britta fick hjälpa mig att hålla i kajaken medan jag ålade mig i parallellt med rampen. Sedan kom nästa problem; Jag lyckades inte göra hål i isen med paddeln. Isen var ännu tjockare än vi först trott, och för några minuter var det tveksamt om vi alls skulle lyckas ta oss ut från bryggan. Jag högg och jag slet med min kolfiberpaddel, och det var första gången jag önskade mig en sådan träpaddel som Johannes hade byggt. Slutligen lyckades jag med mycket möda göra hjälpliga hål så att jag kunde dra mig runt och mot bryggan där Kia gick och perforerade isen genom att hugga med sin träpaddel. Det var fortfarande inte lätt, men nu gick det och jag banade väg för de övriga.

När alla hade tagit sig ut från bryggan möttes vi av papperstunn is som krasade runt oss. Varje paddeltag bröt tystnaden, och vi paddlade tysta, sida vid sida, ut mot mynningen. Väl där ute började vi organisera oss och paddlade i gåsmarsch efter varandra i samma ränna. Isen var något tjockare här, men det var fortfarande inga problem. Vi njöt av solen och den vackra naturen, när jag såg att Peter och Marcus som låg framför mig plötsligt körde fast. Isen var tjockare här och överallt låg dessutom gigantiska isflak i vägen. Skulle vår paddling sluta här? Jag paddlade förbi Marcus och tänkte att min lite kortare kajak kanske kunde runda flaken smidigare än deras långa kajaker. Bakom oss började de andra bli lite oroliga och verkade fundera på att ge upp eller ta andra vägar, som visade sig leda in i återvändsvikar och då Anette körde fast i isen fick Johan komma till undsättning. Jag stångades vidare med flaken, och såg en möjlighet alldeles intill berget. En möjlighet som även Peter upptäckt, och han stångade sig envist som förste man genom isen och jag kämpade bakom honom. Gemensamt kunde de andra följa efter i vår ränna och snart var vi ute på tunn is igen.

Nu började vi fundera över slitaget på kajaker och paddlar, och beslöt att ha en kajak som banade väg för de andra, en position som skulle vara ambulerande för att ingen skulle behöva få alla reporna. Vi fick på det viset en lång härlig paddling, tills vi kom ut i en stor ränna där båten hade gått. Den öppna rännan gick åt fel håll, men vår ursprungliga väg hindrades av tjock omöjlig skridskois. Det var bara att sätta upp nya mål för paddlingen och paddla ut till det öppna vattnet.

Väl ute körde passagerarfärjan till Käringön förbi oss. Förmodligen undrade de vad vi var för kufar, för både besättning och passagerare rusade ut på däck och fotade oss. Och vi fotade dem.

Vi paddlade vidare, med Käringön till höger, och njöt av vyerna som dök upp. På öarna till vänster reste sig isflaken höga och det var svårt att förstå att vi inte var på Grönland. Det var en riktigt mäktig känsla.

Efter det stretade vi vidare i lätt motvind, och paddlade in mellan stora områden späckade med isflak. Det var spännande, och vi hade fullt fokus på att inte fastna med paddlarna under flaken, för då hade vi fått bada i det iskalla vattnet – något som kan vara både farligt och otäckt.

Vanligtvis går vi iland och äter, för att se vackra vyer på närmare håll, laga mat och sträcka på benen, men när vi sökte av öarna för landstigning insåg vi att isen låg på för mycket för att vi skulle kunna gå iland på de få ställen där det bjöds på sluttande stränder. Där till gjorde den tilltagande vinden att vi inte visste om isen skulle driva ihop och hindra oss från att paddla tillbaks om vi dröjde allt för länge. Dessa faktorer sammantaget gjorde att vi beslutade oss för att äta sittandes i kajakerna. Vi försökte att honka, men drev obönhörligt iväg och det slutade med att vi paddlade upp på några stillaliggande isflak för att kunna få lite matro. Anette däremot gjorde som hundar som inte hittar någon bekväm liggställning, hon bökade runt ett tag och paddlade sedan in bakom ön för att finna lä. Problemet med detta var att klockan gick, och i februari kommer mörkret tidigt, så vi började oroa oss för drivisen. Johan såg på klockan gång på gång och slutligen hörde Anette när vi försökte ropa dit henne för att fortsätta turen hemåt.

Tillbakafärden blev amazing. Solen strålade för fullt och vi paddlade in mellan små isberg som låg på klippavsatserna. Vi fotograferade och fotograferades, vi njöt och vi begrundade våra repiga paddlar och konstaterade att det var värt varenda skråma. Solen hade tinat upp isen längst in, så det enda som hördes var ett stilla klirr som isen i en drink. Vi njöt, och vi lyckades ta oss hem ordentligt även denna gång, bara något mer solbrända om nosen…